Baby Miloo

Från en dag till en annan har Miloo blivit ett litet monster. (Ett väldans sött litet monster naturligtvis!) Hon skriker, inte gråter utan skriiiii-iii-iiiker, när hon inte får som hon vill. Hon öppnar munnen och brölar rakt ut så tårarna rinner av bara farten. Rösten distar och rutorna skallrar. Och försöker man lyfta upp henne när hon inte vill gör hon helt sonika den numer ofta vedertagna ostbågen, spjärna med hela kroppen - bak med huvet o bena och ut med magen. Och på natten vaknar hon för att göra några stå-upp-nummer. Ett återkommande är att klappa pappa på huvet så det smackar. Ett annat är att stoppa pekfingret i mammas o pappas näsborrar o öron. Sjukt kul!

För övrigt: hon kryper runt som en gorilla och är högt och lågt. Badrummet är extra spännande eftersom det är en decimeters skillnad i golvnivå. Detta innebär att hon måste krypa uppåt för att komma in och eftersom denna typ av klättring tillhör en av hennes nya skills övar hon gärna varannan minut 24/7. Mamma tittar bort en sekund (okej kanske två) och lilla gumman trillar tokigt på väg in och dimper rakt ner på läppen som spricker - aj aj aj aj!!! Loppans första blodutgjutelse!!! Mamma grät en skvätt men Loo, hon tog det hela med ro. Just nu ser hon ut som en illa sargad boxare men det läker finfint o snabbt. O trots öm mun är hon frikostig med pussarna. Mamma och pappa och alla kramisarna får sig en blöt en titt som tätt...