Baby Miloo

En solig dag i början på maj började mamman må lite illa. Ungefär som när man ätit lite för lite och för mycket på en gång - på en alldeles förfärligt gungig båt. Hon satt på jobbet och kände liksom på sig att det var en liten en på gång, så på lunchen vinglar hon iväg till Apoteket och köper en liten sticka och går sedan vidare till Donken för att ta med sig lunch.

Tillbaka på jobbet och sanningens stund är inne - hon kan inte vänta tills hon kommer hem, så mamman gör det magiska testet på direkten - kan inte bärja sig en sekund. Och det behöver hon inte heller, för genast visar testet; ett kryss...! Och vad betyder det? Det kan väl inte vara så att...? Jo minsann!!!

Mamman får - trots sin sinnesnärvaro - en chock (dock av den lindrigare arten) och går in i köket på kontoret för att äta sin kalla ostburgare. Hon äter och äter men blir liksom aldrig mätt och upptäcker efter ett tag att hon inte svalt en enda tugga, trots att det inte fanns en smula kvar av burgaren i pappret. Kollegorna undrar hur mamman mår och hon ler med hela härligheten i munnen...och i själen. Toppen!!! Men vansinnigt förvirrad.

Där, på en köksstol med en ostburgare i munnen, slår det henne. Pappan måste ju få veta! Ut med hamburgaren i papperskorgen och upp med telefonen, sedan ut på gatan för att prata ostört. Men den trafikerade gatan gör det svårt att veta om budskapet kommer fram. Pappan hör inte riktigt vad mamman säger.

Hallå? Hallåååå...? Jag hör inte! Du sa att...?

Men sedan...glädje!

Mamman börjar gråta och cyklar hem till pappan och kramas.



Några veckor senare får pappan och en något rundare mamma gå på ultraljud i Läkarhuset vid Odenplan.
Mamman fäller en tår när hon ser den lilla skapelsen som byggt bo i hennes mage. Pappan ler stolt - bebis ler tillbaka!

De kan inte värja sig utan vill veta om det blir en flicka eller pojke. Tanten som sköter ultraljudet frågar tre gånger om de är säkra på att de vill veta. Jamen - JAAA!!!, i kör.

En liten tös!

Åh! En liten Miloo!