Baby Miloo

...alltså - det känns som om jag börjar få kläm på det där nu. Trots att jag lovat mig själv att hålla mig hemma åtminstone en dag i veckan kunde jag inte låta bli att gå på lunch med Emma denna fantastiska och soliga skottdagsfredag! Men se så bra det blev. Miloo åt en och två slurkar (utan att kasta upp det hela på vardagsrumsgolvet), sen slocknade hon innan vi gick och efter två och en halv timma var vi hemma igen - och hon har inte vaknat en gång (alltså inga amningar på svinkalla parkbänkar, inne på H&M, på ROOMs toalett eller några andra oinspirerande ställen). Precis när jag parkerar vagnen i vardagsrummet slår hon sina små gluggar och jag kan lugnt och stilla morna henne till soffan för att ge henne mat - innan hon ens hinner börja pipa. O efter en och en halv timmas mat, mys o blöjbyterier däckar hon igen, vaknar efter två, tre timmar, somnar igen och ska enligt mina beräkningar vakna om en halvtimma för mera mat och festliga AD(HD)-droppar. Man känner sig liksom lite finurlig när man hittar ett slags mönster.

Oh - förresten, och på tal om absolut ingenting, så har jag idag rensat ut alla kläder som är för små = storlek 50. Ho ho, hon börjar bli så himla stor...

...eller nåja - på tungan kanske. Vet inte om lilla Loo har fått nåt knas i munnen. Hon räcker ut tungan och ger ifrån sig ett ljudligt 'ouääk' när hon ska käka. Kanske inte gillar maten? Får jag kolla med doktorn på måndag när vi ska på besök där.

Goa Linda bjöd på morotssoppa o avokado.

Besök hos BVC idag. För två veckor sedan vägde Miloo 4400 g och jag tippade på att hon skulle väga 4900 nu. Men pappa hade rätt - med råge! 5090 g!!! Oh la - värd sin vikt i guld, MINST!

Tanten på BVC fick nästan hicka när Miloo fyrade av ett riktigt garv, sin ringa ålder till trots. Tydligen är det vanligt att småttingar som legat och tryckt lite längre än beräknat hinner utvecklas i magen. Så då kan man säga att Miloo är två månader nu...typ.

Ganska mysigt faktiskt...



I love New York - tror jag iallafall! (Låg i mammas mage när jag var där så jag minns inte så noga...)

Alltså...beräknad att komma till den 27 december 2007 och sen aldrig kommer... Mamman med sina 25 extra kilo (väldans tung bebis) ville åka till rymden och bli viktlös, eller åtminstone bli skjutsad på en skottkärra fram. Men den som väntar på nåt gött...

En solig dag i början på maj började mamman må lite illa. Ungefär som när man ätit lite för lite och för mycket på en gång - på en alldeles förfärligt gungig båt. Hon satt på jobbet och kände liksom på sig att det var en liten en på gång, så på lunchen vinglar hon iväg till Apoteket och köper en liten sticka och går sedan vidare till Donken för att ta med sig lunch.

Tillbaka på jobbet och sanningens stund är inne - hon kan inte vänta tills hon kommer hem, så mamman gör det magiska testet på direkten - kan inte bärja sig en sekund. Och det behöver hon inte heller, för genast visar testet; ett kryss...! Och vad betyder det? Det kan väl inte vara så att...? Jo minsann!!!

Mamman får - trots sin sinnesnärvaro - en chock (dock av den lindrigare arten) och går in i köket på kontoret för att äta sin kalla ostburgare. Hon äter och äter men blir liksom aldrig mätt och upptäcker efter ett tag att hon inte svalt en enda tugga, trots att det inte fanns en smula kvar av burgaren i pappret. Kollegorna undrar hur mamman mår och hon ler med hela härligheten i munnen...och i själen. Toppen!!! Men vansinnigt förvirrad.

Där, på en köksstol med en ostburgare i munnen, slår det henne. Pappan måste ju få veta! Ut med hamburgaren i papperskorgen och upp med telefonen, sedan ut på gatan för att prata ostört. Men den trafikerade gatan gör det svårt att veta om budskapet kommer fram. Pappan hör inte riktigt vad mamman säger.

Hallå? Hallåååå...? Jag hör inte! Du sa att...?

Men sedan...glädje!

Mamman börjar gråta och cyklar hem till pappan och kramas.



Några veckor senare får pappan och en något rundare mamma gå på ultraljud i Läkarhuset vid Odenplan.
Mamman fäller en tår när hon ser den lilla skapelsen som byggt bo i hennes mage. Pappan ler stolt - bebis ler tillbaka!

De kan inte värja sig utan vill veta om det blir en flicka eller pojke. Tanten som sköter ultraljudet frågar tre gånger om de är säkra på att de vill veta. Jamen - JAAA!!!, i kör.

En liten tös!

Åh! En liten Miloo!

Morbror Mikael och Maria - fint o efterlängtat besök från Götet. (Morbror sjunger med sin vackraste stämma "Jag var ung en gång för länge sen...".)



Kusin Filippa, en trygg famn att vila i.



Värsta kusinfesten! Tussis, Flipp o lilla Loo.



Moster Pethra - åååh äntligen fick vi ses!



Oh - dig ska jag lägga på minnet. Lite lik mamma...eller?


Mamma o baby-bukett från mormor och morfar i Jönköping.

Snälla söta farmor och farfar i Frändefors skickar en jättekartong med kläder i massa olika storlekar - alldeles fantastiskt!

Fluga på näsan...?

Oj oj - tänk att man skulle få med sig en sån här liten goding hem...med betoning på liten. Miloo gick ner tre hekto på sjukhuset - det tär på krafterna att käka dygnet runt.



Mamma o lilla Loo...



...o pappa med liten trött i famnen.

Hej världen! Idag klockan tjugo i fem kom jag äntligen ut - på kejsares vis!! Jag är tre mjölkpaket tung o nästan en halvmeter lång. Mamma och pappa är larvigt stolta! Hoppas vi ses snart!! Puss och kram Miloo

2008.01.11 kl 16:40
Miloo Birgitta Snuva Arsenius
3230 g tung
49 cm lång

...o alldeles underbar!